Om konsten i Paris

Om konsten i Paris2019-03-18T19:06:26+00:00

PARIS HAR ÅTERFÖTTS SOM KONSTSTAD

Av Lars O Ericsson

Konstkritiker, curator, författare, konstnär. 14 juni 2016.

Heinz Macks skulptur
Heinz Macks skulptur ”Silber-stele” står utanför den pampiga entrén till Galerie Perrotin på rue de Turenne i Paris. Foto: Galerie Perrotin

Först en tillbakablick. Paris som konstmetropol tycktes länge ha framtiden bakom sig. Från att ha varit västvärldens konstcentrum under åtminstone ett sekel övertogs den rollen av New York efter 2:a världskriget. På 1990-talet började dock något radikalt och positivt att hända. Då öppnade ett halvt dussin spetsgallerier på rue Louise Weiss, en anonym och avsides gata i 13:e arrondissementet. En riktig urban avkrok, ärligt talat. De nya gallerierna – däribland Air de Paris, Art:Concept och Emmanuel Perrotin – fick hyra lokaler till kraftigt subventionerade priser.

Snart började ”the artpack” från när och fjärran att vallfärda dit. Det var på rue Louise Weiss som den nya, unga konsten – både fransk och internationell – fanns att se. Paris var ”back on the track” och utmanade både London och New York, vilket inte hade hänt på decennier. Men galleristerna själva, även om de var oerhört framgångsrika, tröttnade till slut på att sitta där isolerade – undantaget vernissagerna – på denna faktiskt rätt deprimerande gata. Så i och med att Emmanuel Perrotin – som företräder sådana konstens fixstjärnor som Takashi Murakami, Maurizio Cattelan och Xavier Veilhan – år 2004 lämnade 13:e och flyttade in till Marais gick luften ur konstscenen på rue Louise Weiss.

Iris van Dongen, ur utställningen ”The hunter from Noland” som visas tom 18 juni på Bugada & Cargnel.
Iris van Dongen, ur utställningen ”The hunter from Noland” som visas tom 18 juni på Bugada & Cargnel. Foto: Martin Argyroglo/Bugada & Cargnel

Det nyaste och hetaste galleridistriktet ligger istället i Belleville. Där har ett drygt 15-tal gallerier på kort tid etablerat sig med Galerie Jocelyn Wolff och Bugada & Cargnel Gallery i spetsen. Det rör sig om ett gammalt arbetarkvarter som med sina låga hyror, många nedlagda butikslokaler, billiga barer, caféer och karaokeklubbar lite påminner om Kreutzberg i Berlin för 25 år sedan. På rue Dénoyez är fasaderna täckta med färgsprakande graffitti. Svarta och kinesiska prostituerade i tajta paljettklänningar eller tjocka dunjackor (beroende på årstid) ingår också i gatubilden. Området har i omgångar i huvudsak bebotts av olika invandrargrupper: polacker, spanjorer, nordafrikaner och asiater. Och nu senast av inte så få konstnärer och konsthantverkare som hittat ateljéer i de nedslitna gårdshusen till överkomligt pris. Belleville är helt enkelt en suveränt dynamisk plats med hög puls, som nu gentrifieras i snabb takt.

Imi Knoebel, ur ”Liaison astéroïde” på Galerie Taddeus Ropac tom 2 juli, en serie med sex verk i blyinfattat glas till katedralen i Reims.
Imi Knoebel, ur ”Liaison astéroïde” på Galerie Taddeus Ropac tom 2 juli, en serie med sex verk i blyinfattat glas till katedralen i Reims. Foto: Galerie Taddeus Ropac

I Marais ligger de stora etablerade gallerierna, ofta med internationella förgreningar (eller så är man själva filialer till gallerier i USA, Tyskland, Belgien eller Österrike); gallerier som Marian Goodman, Emmanuel Perrotin, Almine Rech, Thaddaeus Ropac, Art:Concept och Yvon Lambert. Sammanlagt ett drygt 40-tal kända kvalitetsgallerier, som visar de ledande namnen inom den samtida konsten.

Zheng Guogus utställning, ”Where energy inhabits?” visas på Galerie Chantal Crousel tom 23 juni.
Zheng Guogus utställning, ”Where energy inhabits?” visas på Galerie Chantal Crousel tom 23 juni. Foto: Galerie Chantal Crousel

Emmanuel Perrotin har dessutom utvidgat sitt galleri med ett imponerande annex, som ligger i en gränd alldeles bakom den gamla gallerilokalen. Han har vidare filialer både i New York och Hongkong. I Marais ligger också ett av mina absoluta favoritställen, Galerie Chantal Crousel. Där får man ofta först se nya verk av Anri Sala, en konstnär som jag sätter mycket högt och vars karriär jag följt ända sedan utställningen ”After the Wall” på Moderna museet i Stockholm 1999. Hos Chantal Crousel, som för övrigt varit gift med en svensk, och vars son, Niklas Svennung, talar flytande svenska, kan man också få se bland andra Mona Hatoum, Thomas Hirschhorn, Gabriel Orozco och Rirkrit Tiravanija. Crousel har numera också ett andra space nära Canal Saint Martin i 10:e som heter La Douane, ”tullen” – det ligger nämligen i ett tullhus från Napoleontiden. Så någon kris märks inte i Paris, inte hos Chantal Crousel och inte i Marais över huvud taget.

Lee Ufan, utan titel, tom 23 juli på Galerie Kamel Mennour.
Lee Ufan, utan titel, tom 23 juli på Galerie Kamel Mennour. Foto: Galerie Kamel Mennour

I 6:e, det gamla galleridistriktet på vänstra stranden, finns fortfarande mängder av gallerier, men de flesta av dessa är antingen enbart förvaltare av arvet efter modernismen eller så sysslar de med konsthandel, det vill säga de säljer icke nyproducerad konst. De väldigt höga hyrorna gör också att det snarare är lyxmärken som Gucci, Yamamoto, YSL, Rolex, Tod’s och Céline som etablerar sig här än nystartade gallerier. Men det finns undantag. Ett sådant är Galerie Kamel Mennour, som visar tunga namn som Daniel Buren, Sigalit Landau, Johan Grimonprez, Tadashi Kawamata och Alfredo Jaar.

Gonzalo Lebrija,
Gonzalo Lebrija, ”Trou Noir” ur utställningen ”¿Cómo te voy a olvidar?” på Galerie Perrotin tom 30 juli. Foto: Galerie Perrotin

Så hur ser den aktuella konsten ut i Paris? Huvudtrenden här, liksom i New York, London och Stockholm, är att det inte finns någon helt dominerande trend. Det är exempelvis inte längre särskilt fruktbart att tala om samtida konst i termer av vilket medium som står i centrum – foto?, måleri?, video?, etc. För en och samma konstnär begagnar sig inte sällan av en rad olika media, ofta i en och samma utställning.

Konceptuellt med Hans Schabus och utställningen ”L'autre chien” på Galerie Jocelyn Wolff tom 9 juli.
Konceptuellt med Hans Schabus och utställningen ”L’autre chien” på Galerie Jocelyn Wolff tom 9 juli. Foto: Galerie Jocelyn Wolff

Ändå går det att urskilja vissa aktuella tendenser. En sådan är att det konceptuella inslaget är markant, även i ett så sinnligt medium som måleriet. En annan tendens är vad som kunde kallas neo-arte-povera: låga, enkla och slitna material som ofta också återbrukas. Konstnärerna tycks föregripa den apokalyps som vi möjligtvis alla står inför. Dagens problem med miljöförstöring, klimatförändring, flyktingströmmar, finanskriser, terrorism och en växande högerpopulism tas upp till behandling. Konstigt vore det annars.

Inte så få utforskar platsens potential, historia, minne eller symbolik. Liksom på 60-talet, hos minimalisterna, intresserar man sig vidare för förhållandet människa – rum, kropp – landskap Redan existerande ting och företeelser omformas och ges nya roller och betydelser. För dagens konstnärer tycks världen, och allt vad den innehåller, utgöra en enda stor verktygslåda. Och i den post-digitala konsten blir internet och sociala media föremål för en antropologisk, arkeologisk eller estetisk undersökning.

Paris som konstmetropol har inte längre framtiden bakom sig. Paris är tvärtom en stad där det fullständigt sjuder av kulturella aktiviteter och då inte minst av spännande samtidskonst. Den äldre konsten finns givetvis också här i närmast oöverträffad mängd, men det är en annan historia.

Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du cookies. Läs mer

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng